TEKSTER
 
PIGEN I KASSEN PÅ SVENSKA
Flickan i lådan

text Oscar K.
illustrationer Emelie Österberg


Tack till Federico och Statens Kunstråds Litteraturudvalg

”Därför skall en man lämna sin far och sin mor …”

Efesierbrevet 5:31

1.

Flickan sitter i lådan.
Där sitter hon ofta.
(hennes ben sticker ut genom ett par bräder som har lossnat. Under hela historien sitter flickan i lådan och iakttar sig själv i olika åldrar utanför lådan som en sorts sovande Alice. På väggen hänger ett fotografi av en man med hätta och haklapp, ”FARBRORN” Står det under. På golvet står en flagnad gunghäst, och en bit bort syns en öppen lucka ner till källaren, som en mullvad riskfyllt närmar sig – whaahh! Överallt i rummet ligger hattar och vissna brudbuketter)

I skamvrån står brodern.
Han säger ingenting. Det har han aldrig gjort.
Han är så full av lögner, säger modern.
Han har stått där så länge flickan kan minnas.

(brodern har kortbyxor på sig, har polioskenor på benen och en kägelformad dummerjönsstrut på huvudet)

Farfar i gungstolen säger heller ingenting.
Inte längre.

(hans lösgom ligger och flinar i ett glas vatten)

Han är uppstoppad.

(och har glasögon – efterhand som historien fortskrider, upplöses han mer och mer och ligger till slut som en hög sågspån med glasögon och flinande lösgom i gungstolen)

Det rinner sågspån ur öronen på honom. De är så känsliga i den där familjen.
Förr i tiden fick de hösnuva av varandra. Hö-hö.
Fadern är på krogen. Han är frälsningssoldat.
Men det är modern som har geväret på sig,
så flickan är duktig på att springa i zick-zack.
Ankan med de stora fötterna är försvunnen.
Det har den varit ett tag.
Vem bryr sig var den är, tänker flickan.
Modern har kanske skjutit den? Eller fadern? Eller gud vet vem?

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

(På en gammaldags dockteater spelas ett koncentrat av Lorcas Blodsbröllop med ömkliga, hopsydda dockor. Över teatern stå det: ”Ja, världen är en skådeplats …och livet är ett drömspel”. Under bilden av teatern står replikerna som i ett rollhäfte)

Ett gulmålat rum.

Brudgummen ber sin mor om en helt vanlig kniv, så att han kan skära druvklasar.

MODERN: Förbannade vare alla knivar … och alla gevär och pistoler, också minsta lilla fickkniv.

Hennes äldste son och hennes man har redan dött i fejden med familjen Félix, och hon vill inte mista också sin yngste son. Han lugnar modern och leder över samtalet på sitt förestående bröllop. Hon lovar att följa med ut på slätten där bruden bor ensam med sin far, och fria åt honom och ordna med allt det praktiska kring bröllopet.

2.

Fadern står vid fönstret
och spanar på grannfrun.

(som hänger sina underkläder till allmän beskådan på tvättlinorna. Fadern bär Frälsningsarméns uniform)

Hon är platt som en planka och mycket tilldragande.
Hennes man samlade på mynt,
men försvann i Främlingslegionen.
Utanför far cyklister förbi.

(energiskt framåtböjda, seniga åldringar i färgsprakande cykeldräkter. Överallt bakom staketet i trädgården ligger hattar och vissna brudbuketter, en kritvit anka kliver glatt omkring i gräset, mullvaden försvinner in i en hög med trädgårdsavfall. Trädgården är vacker med rosenbuskar, ett mandelträd och änglar och pappersfåglar som busvisslar)

Fadern suckar. Och nynnar på en sång:
”Var är du, Jesus min frälsare?
Du är min bästa vän …”
Flickan tänker på grannfruns pojke.
Han spelar cello och är harmynt.
En dag ska han komma och ta henne med sig.
Och gifta sig med henne.
Hon har sin brudkista klar med hela alfabetet broderat på sitt brudlinne.
För säkerhets skull. För hon vet inte vad pojken heter.
I källaren stånkar farbrorn som en hingst.
Dagen faller ihop i en dimmig horisont.

(farfar ramlar nästan ur gungstolen, mullvaden kliver på en spik som sticker upp ur en golvbräda, och överallt ligger det hattar och vissna brudbuketter. Brodern står i skamvrån)

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett gulmålat rum.

Sonen har gått. Modern får besök av grannfrun som är lite bekant med sonens fästmö.

GRANNFRUN: En duktig flicka. Flitig. Bakar sitt bröd och syr sina egna klänningar.

MODERN: Jo, men …

GRANNFRUN: Även om ingen riktigt vet hurdan hon egentligen är. Jag har hört att hon hade en fästman när hon var femton. Men han gifte sig för två år sedan med en kusin till henne. Leonardo Félix.

MODERN oroligt: En Félix!

3.

Modern har väninnorna på te.

(De är svartklädda som Damas de Honores med spetskragar, sjal och mantilj, och sitter med små handsymaskiner i knät och syr barnkläder som blir levande och springer omkring och leker högljutt med varandra)

De har symaskinerna med sig.
De viskar om grannfrun som lever ensam med sonen. Och fnissar menande.
Hon är mycket hemkär,
måste ha sina saker omkring sig – och alla de där cyklisterna.
”Vi vill inte ha barn”, säger väninnorna. ”Det gör så ont.”
”Och barn är dumma!”
”Barn är bra att ha”, säger modern och laddar geväret, ”vid nödsituationer.”
Flickan gör sig pytteliten och sätter sig vid källarluckan.
”Hallå?” viskar hon.
”Hallå själv! (hörs det från luckan) … vill du ha en karamell?”
(barnkläderna leker blindbock och skrattar, bindeln för ”ögonen” svävar fritt över den som har den)
”Nu håller ni käften!” skriker modern till trasorna
och skjuter med hagel efter dem.
(de faller fulla av hål och livlösa till golvet)


MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett rosamålat rum.

Leonardo kommer hem till sin hustru och sin lille son. Han förnekar att han har varit ute på slätten, trots att hästen skummar av svett.

En flicka kommer glatt inspringande.

FLICKAN: Frun, frun, han som ska gifta sig med er kusin var nere i butiken och köpte de allra vackraste saker. Och ett par mönstrade silkestrumpor med rosenbroderier. Med stjälk och blad och alla ståndarna …

LEONARDO: Det skiter vi fullständigt i. Far åt helvete!

HUSTRUN: Vad är det med dig? Berätta vad det är som händer? Jag vill inte bara sitta här och inget veta … vart ska du?

LEONARDO: Kan du inte hålla käften!

Han går.


4.

Natten kommer som en tjuv.
Modern har smugit ner i källaren.
Ankan gråter i mörkret.
Flickan samlar upp de döda
och syr ihop dem.

(de döda är håliga bitar av barnkläder som hon lappar ihop till några förkrympta huvudlösa trasdockor – i hastigheten syr hon också fast en knapp på mullvadens mage, som är den enda med huvud)

Nu har hon ju någon att prata med.

(brodern i skamvrån säger ingenting, vissna brudbuketter och hattar …)

Flickan tänker inte ha någon mamma
när hon blir stor.
Det förstår vi, nickar vännerna.
När hon blir vuxen
tänker hon inte vara ensam om nätterna
så att hon fryser.
Hon tänker ha en harmynt kungason med cello
som ska kalla henne saker …

(från källaren hörs moderns och farbrorns röster: ”Kalla mig Slinka! Slyna! Tyskhora!” ”Har du ingen skam i kroppen?” ”Nej.”)


MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett rum med nakna, vitkalkade väggar. Fadern spelas av mullvaden med påsydda knappar på magen.

Brudgummen och modern kommer med presenter och besöker bruden och hennes far för att dryfta förutsättningarna för äktenskapet: var paret ska bo, vilka marker de ska ha, vilka som ska komma på bröllopet …

MODERN: Och när vill ni att bröllopet ska äga rum?

BRUDGUMMEN: Nästa torsdag.

FADERN: Samma dag som hon fyller tjugotvå!

MODERN: Tjugotvå! Det skulle min äldste son också ha varit om han hade levt idag. Om inte knivar hade funnits …

Fadern ber tjänsteflickan hämta bruden.

MODERN: Nå, min flicka, är du lycklig?

BRUDEN: Ja, senôra.

FADERN: Varför så formell? Nu är hon ju din svärmor.

BRUDEN: Jag är lycklig. När jag sa ja, var det för att jag själv ville.

MODERN: Ja, gud bevars ….


5.

Lite senare kommer fadern hem och är på ett strålande humör.
(han snubblar över ankan som står på golvet och sover)

Han har varit på krogen:
”Jesus, Jesus, kom och var vår gäst.
För i kväll har vi fest,
Det är glam och glädjelåt
Här hörs det ingen gråt
När vi ser den stora änglaskaran …”
Modern kommer upp ur luckan i golvet.

(hon är klädd i ett utmanande nattlinne som inte döljer särskilt mycket)

”Var är geväret!?! Jag ställde det uttryckligen i kylskåpet!”
Flickan drömmer, hon går i sömnen.
Hem till den harmynte pojken.
Hon ska bli hans.
Hon tänker ta av sig kläderna och lägga sig intill honom,
känna hans vackra händer.
Då hörs ett skott!
Fadern faller till golvet med ett hål i hjärtat.

(och en insamlingsbössa från Frälsningsarmén med texten: ”Pengarna – eller vi sjunger!” i handen. Modern sticker gevärspipan i munnen på brodern i skamvrån:)

”Och du tiger, din lögnhals!”
(Modern i siluett gräver en aning ångerfull ner fadern i trädgården:)
”Det här var ju inte meningen …”


MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett rum med nakna, vitkalkade väggar.

Bruden ensam med tjänsteflickan som står med presenterna som brudgummen haft med sig.

TJÄNSTEFLICKAN: Jag är så nyfiken på vad det är att jag nästan spricker.

BRUDEN: Sluta nu!

TJÄNSTEFLICKAN: Bara strumporna. De sägs vara mönstrade ändå upp …

BRUDEN: Nej! Nej, säger jag!

TJÄNSTERFLICKAN: Det verkar inte riktigt som att du vill gifta dig.

Ljuset blir långsamt svagare. Lång tystnad.

TJÄNSTEFLICKAN: Hörde du hästen här utanför i går natt? Det var en ryttare. Han stod under ditt fönster. Jag fick en chock.

BRUDEN: Vem var det?

TJÄNSTEFLICKAN: Leonardo!

BRUDEN: Du ljuger! Du ljuger!

En häst hörs gnägga utanför.

TJÄNSTEFLICKAN: Titta själv, kom hit och titta!

BRUDEN: Åh, Leonardo …

6.

Morgonen ligger som en svepning över trädgården.

(där det nu mellan rosenbuskar, mandelträd och tysta pappersfåglar finns en grav med en sten på vilken det står ”FADERN”)

”Å, jag har lite ont i ryggen”, säger modern.
”Varför dödade du då fadern?” frågar flickan.
Hon sitter och gungar på gunghästen,
gungar och gungar och gungar.

(ankan ligger utslagen på golvet med tungan ute ur näbben – hattar och vissna brudbuketter …)

”Han var ju så irriterande”, säger modern.
”Men vi kan väl bara köpa en ny, inte sant?”
Det kan de väl.

(farfar sitter och tuggar i gungstolen)

”Jag tänker i alla fall inte ligga ensam och frysa om nätterna”, säger modern.

”Jag vill ha en riktig karl.
En som föraktar mig … och älskar mig.
Han ska hetsa mig … hetsa mig. Högt!
För här är det jag som bestämmer”,
Och så drämmer hon gevärskolven i golvet.

(och träffar mullvaden som slocknar som ett ljus – brodern står i skamvrån)

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett rum med nakna, vitkalkade väggar

Det är sent natten innan bröllopet. Huset är dekorerat med apelsinblommor. Bruden är klädd i en vit underklänning med spetsar och broderier och bara armar. Tjänsteflickan flätar hennes hår. Ankan står på golvet och tittar på dem.

TJÄNSTEFLICKAN: Din lyckans ost. Du ska snart få slå armarna om en man och kyssa honom och känna tyngden av hans kropp.

BRUDEN: Var tyst nu!

TJÄNSTEFLICKAN: Men det är ju det ett bröllop är, inget annat! Är det kanske kakorna och alla läckerheterna? Eller blommorna? Nej, det är en skinande nybäddad säng och en man och en kvinna. Härligt är det i vilket fall!

BRUDEN: Eller bittert. Svarta moln. Som en iskall vind i hjärtat.

Hon kastar brudkransen på golvet. Det knackar på dörren.

BRUDEN: Öppna! Det måste vara de första gästerna.

Tjänstefickan öppnar dörren.

TJÄNSTEFLICKAN: Är det du, Leonardo? Och var är din hustru?

LEONARDO: Hon kommer senare. Jag red i förväg.

7.

”God dag allihopa”, säger farbrorn.

(som smäller upp källarluckan så att mullvaden mosas under den, och sticker upp huvudet iförd hätta och haklapp)

”Är modern hemma?”
”Nej”, fnittrar flickan och drar upp kjolen. ”Och fadern är i trädgården.”
”Jaså, men då kommer jag tillbaka en annan dag.”

(farfar tuggar, hattar och vissna brudbuketter …)

”Får jag ingen karamell då?” frågar flickan.
”Inte idag.”
”Usch!” säger flickan och smyger iväg till grannens trädgård
så att begäret bultar.
Pojken spelar kanske cello.
Hon tittar in genom fönstret.
Nej, det gör han inte.
(han sitter i kalsongerna på sängkanten hos sin nakna, ångande mor och röker cigaretter – på väggen ovanför sängen hänger ett fotografi av en man i hätta och haklapp, som är intill förväxling lik farbrorn, men inunder står det ”FADERN”)

Det värker i bröstet.
Eller lite högre upp. Mitt på.
Mellan lycklig och gråt.
Där rök den barndomen.
Kanske kunde hon förvandla sig till klippdocka,
tänker flickan.

(flickan som klippdocka på ett ark med klänningar, skor och hattar …)

Hon kan höra pojkens röst:

”I´m gonna buy a Paper Doll that I can call my own,
A doll that other fellows cannot steal …”

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Ett rum med nakna, vitkalkade väggar.

Bruden har fortfarande underklänning på sig, men har plockat upp kransen med apelsinblommor.

BRUDEN: Varför kommer du egentligen?

LEONARDO: För att vara med på ditt bröllop.

BRUDEN: Så som jag var tvungen att vara med på ditt.

LEONARDO: Två oxar och ett sketet ruckel räckte ju inte för dig, det var väl där skon klämde, inte sant?

BRUDEN: Du ljuger!

LEONARDO: Då är det väl bäst att jag tiger. Mitt blod börjar lätt koka, och ingen ska höra mig skrika!

BRUDEN: Jag kommer skrika högre!

LEONARDO: Din stolthet tjänar ingenting till.

BRUDEN: Kom inte närmre! Stanna där du är!

LEONARD: Att tiga och samtidigt brinna av begär är det värsta straff som kan drabba oss.

BRUDEN: Jag står inte ut med att höra din röst. Det är som att svälja en flaska anisbrännvin och somna på en bädd av rosor. Din röst drar mig ner …

TJÄNSTEFLICKAN: Gästerna kommer! Du måste bort, Leonardo!

LEONARDO: Jag får ingen ro förrän jag har sagt det här. Ja, jag gifte mig. Så gift dig då du också!

TJÄNSTEFLICKAN: Det gör hon också. Var så säker!

8.

Modern köper en polack som hon har hittat via en kontaktannons.
En tvättäkta tukthusfånge på flykt,
han har ärvt 15 slotty och en burk inlagda gurkor
efter tanten som han slaktade. Hon var gammal och svag.
”En riktig mördare”, tänker modern stjärnögt,
”som stack i sista stund.”
(han springer fortfarande omkring med en elektrisk stol fastspänd med remmar om handleder och fötter, elektroder på huvudet och en lös ledning med stickkontakten släpande efter sig, och gör så historien ut)

Det visar sig att han har två rödhåriga döttrar.
Ett streck i räkningen.
De är två och en och den samma och har väldigt stora öron
och städar inte efter sig,
eller vad det nu är de gör.
Usch! Usch-usch-usch!
(brodern i skamvrån, farfar tuggar, hattar och vissna brudbuketter …)

Men nu är de ju en familj igen.
Och äter tillsammans.
Brinnande kärlek.
”Varför är det plåster på maten?” frågar döttrarna.
”Spring ut i trädgården!” ropar mamman och lyfter geväret.
”Men håll er borta från cyklisterna, de vill bara göra barn på er!”

(den vita ankan vaggar genom rummet med mullvaden i hög hatt och knappar på magen)

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Framför brudens hus. Stora fikonkaktusar. Färgtoner i vitt, grått och kallt blått. Pappan spelas av mullvaden med knappar på magen och hög hatt.

Bröllopsgästerna står i smågrupper och samtalar muntert. Bruden, som är klädd i en svart klänning i fin de siècle-stil med långt släp av veckat tyg och spetsar, och brudgummen kommer in. Leonardo går. Bruden ser förstulet efter honom.

BRUDGUMMEN: Jag har aldrig sett så många människor på ett bröllop!

BRUDEN dystert: Nej, aldrig.

FADERN: Ja, det är härligt, det är det!

MODERN försiktigt: Hela släkten är här – på båda sidor!

BRUDEN blek: Åh …

BRUDGUMMEN: Du är ju alldeles utom dig.

BRUDEN: Jag mår inte så bra. Gå inte ifrån mig, hör du.

Leonardos hustru kommer fram till dem.

HUSTRUN: Ni har väl inte sett min man?

BRUDEN: Nej.

HUSTRUN: Jag kan inte hitta honom. Och hästen är inte i stallet.

BRUDGUMMEN: Nu ska jag hjälpa dig att leta.

BRUDEN: Jag går in och lägger mig – bara en liten stund …

9.

Systrarna gräver upp hela trädgården
och planterar brunkål och lägger ut landminor.

(och sparkar till ankan så att den far ut ur bilden – mullvaden med knappar på magen kryper ner i ett av hålen till landminorna)

”Nu leker vi blindbock”, säger de till flickan och hennes vänner.

(de hopsydda dockorna utan huvuden)

”Se upp med var ni trampar!” säger systrarna,
de har grävt en grav åt de andra.
Och så leker de – leker och leker och leker …

(varje gång en av dockorna får bindeln för ögonen, förvillar den sig in i kållandet och trampar på en landmina och sprängs i tusen bitar. Bindeln blir mer och mer brunaktig av blod. Till slut är det bara systrarna och flickan kvar)

Men då får systrarna syn på pojken i trädgården intill.
”Vem fanken är det?”
”En kungason!” säger flickan.
”En kungason! En kungason!” ropar systrarna och springer över till pojken i trädgården intill.
”Om du spelar en Polonäs får du se oss kissa bakom en krusbärsbuske!”
Men han vill helst inte –
när flickan kan se dem.
Usch-usch-usch! tänker systrarna, så att det ryker ur öronen på dem.
Om de krossar pojkens händer med en hammare
kommer flickan att ta hand om honom resten av livet,
eller hänga sig av sorg.

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Framför brudens hus. Mullvaden i hög hatt och knappar i rollen som pappan.

PAPPAN: Var är min dotter?

BRUDGUMMEN: På sitt rum.

TJÄNSTEFLICKAN: Nej, det är hon inte.

MAMMAN: Inte?!

TJÄNSTEFLICKAN: Hon är spårlöst försvunnen.

Leonardos hustru kommer inspringande.

HUSTRUN: Efter dem!

Brudgummen och de andra rusar iväg.

MAMMAN: Nej! Nej! Det packet mördar för en spottstyver och med osviklig precision … Jo! Jo, efter dem! Sök efter dem överallt. Ännu en gång har blodets timma slagit!


10.

Månen är tyst som en gaslykta i dimman.
Där står den harmynte pojken

(båda hans händer är bandagerade)

och ser på flickan som går i sömnen i trädgården.

(i underkläderna med händerna framför sig och ett saligt leende på läpparna – ankan lyser vit i mörkret)

Bakom krusbärsbusken lurpassar systrarna på dem.

(med en detonator mellan sig)

Pojken går in till henne bland kålen.
”Mitt bröst är ett hav av eld”, viskar han,
”mina händer blöder av krossat glas …”
Systrarna vill inte höra sånt där,
men pojken fortsätter:
”Natten dör snart bort,
kom låt oss hitta ett mörkt ställe
där jag kan älska dig för alltid …”
Då står de inte ut längre, systrarna,
de trycker handtaget i botten.
Bom! där ryker flickan. Och bom! där pojken.
Slut med dem.

(mullvaden sticker förundrat upp huvudet ur en mullvadshög)

”Farväl, farväl, kungason”,
ropar systrarna efter honom,
”Vad liten du blir nu,
du går i tusen bitar.
Så små! Så små! Så liten blir du!
Vi skulle kunna sluka dig i en munsbit,
dricka dig i en sked, lilla kungason,
det skulle vi kunna,
men nu går vi ner till farbrorn i källaren och äter karameller.”

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Någonstans i skogen. Månen lyser.

LEONARDO: Tyst! Det finns ingen väg tillbaka. De är precis bakom oss. Kom!

BRUDEN: Då måste du tvinga mig!

LEONARDO: Tvinga dig? Vem var det som gick först nerför trappan?

BRUDEN: Det var jag.

LEONARDO: Och vem selade hästen?

BRUDEN: Det gjorde jag med dessa mina händer, som tillhör dig. Gå! För jag älskar dig! Gå!

LEONARDO: Det är inte mitt fel allt det här – det är doften av dina bröst, av ditt flätade hår.

BRUDEN: Jag vill sova vid dina fötter om natten, som den hynda jag är. Naken. För jag brinner av begär, bara jag ser dig.

LEONARDO: Vi måste ge oss av nu!

BRUDEN: Tillsammans.

LEONARDO: Vill de skilja oss åt, blir det över min döda kropp.

Lyktor kommer närmre. Knivar blänker i mörkret.

11.

En stelfrusen vinterdag
kommer polisen och hämtar polacken.
Det var det det, tänker modern och tar geväret.

(brodern i skamvrån, farfar nu en hög sågspån, glasögon och lösgom i gungstolen – hattar och vissna brudbuketter …)

Jag går en sväng ner i källaren.
Men farbrorn har besök. Av systrarna.
(de sitter i hans knä och äter karameller – han är förutom hätta och haklapp iförd balettklänning med tyllkjol.)

Åh nej, nu måste hon dras med dem!
Det är lika bra att hon skjuter dem med en gång.
Och farbrorn, den gamla grisen.
Och rymmer med mjölkbudet.
Det gör hon.
Hos grannfrun har det också gått snett.
Hon står och gråter med pojkens bandage i händerna.
Nu blir han aldrig berömd! Usch-usch-usch!
Hon kan lika gärna ta sig en cyklist, det kan hon.
(Även ankan och mullvaden med koffert och en käpp med tygklut lämnar scenen)

MELLANSPEL PÅ DOCKTEATER

Framför brudens hus. Gryning.

EN RÖST: De kan snart vara här. Två strida strömmar som till slut kom till ro mellan stora stenar. Två män. Två döda män i den vackra natten. De högg varandra med kniv. Bägge föll de. Endast bruden återvände. Med blod på sin klänning och i håret. Nu kommer de svepta i filtar. Så gick det, och det var det det.

HUSTRUN: Där kommer fyra män med trötta axlar!

BRUDEN: Fyra vackra unga män med döden på sina axlar.

De döda bärs in.

MODERN: En alldeles vanlig kniv, en pytteliten kniv, som ligger så lätt i handen och hittar den punkt där skrikets dunkla rötter skälver i blindo.

12.

Brodern samlar upp resterna av systern och den harmynta pojken
och syr ihop stumparna
så gott han kan.

(de blir till tio små hoptrocklade dockor, som de flickan gjorde av barnkläderna – hattar och vissna brudbuketter …)

Brodern sätter sig framför dockteatern

tillsammans med flickan och pojken.

Sedan sitter de där och tittar på teater
i alla sina dagar …