TEKSTER
 
CARLOS & CO. PÅ SVENSKA
Carlos & Co. av Oscar K och Dorte Karrebæk
Översättning: Emelie Ljungberg

Carlos – en hund du inte kan få (med hem)

Det var en gång en hund som hette Carlos, så hette den för att den rökte cigaretter utan filter och gick i gymnastikskor. Hans familj var det inte mycket med, de skällde och skrek åt helvete med dig din dumma byracka gå in på ditt rum och göm dig. Men Carlos hade inte något rum alls och till sist slängde de honom i en container, familjen, och så kom han till Djurens Vänner, där de satte honom i en bur och så fick han sitta där och kuckelura tills det kom någon och hämtade honom. Men det kom ingen, och om det så var något barn som ville ha honom, sa deras familj att de inte kunde få honom för att han rökte cigaretter och hade en fruktansvärd fotsvett. ”Stinkefüsse, ” sa mannen från Djurens Vänner som var tysk. I alla fall så hamnade Carlos på barnhem i några år och fick ett par gymnastikskor och en tandborste, något att äta och stryk på söndagar.



Var ligger Linköping?

I skolan var Carlos alltid sämst – ”Hemskt” sa geografiläraren, vet du inte ens var Linköping ligger? Men Carlos hade aldrig varit i Linköping, så hur skulle han kunna veta det? Och på gymnastiken skulle man ta av sig skorna. Men Carlos var så glad för sina nya gymnastikskor så dem ville han inte ta av. ”Kan du se till att få av dina gymnastikskor som de andra”, sa lärarinnan. ”Okej. Okej” tänkte Carlos och tog av sig sina skor och då började det stinka fotsvett i hela gympasalen. ”Fy satan” skrek lärarinnan. ”Få på dig skorna ögonblickligen”. Men han hade ju nyss tagit av dem! ”Kan du bestämma dig eller?” sa Carlos. ”Ut!” vrålade lärarinnan, och då gick Carlos ut i solskenet och bort till parken och puttade ner änder i vattnet.








Anton med spannen

”Du, lägg av med det!” Carlos stod och puttade en anka bakifrån så att den föll i vattnet. Han vände sig om. Det var en ganska stor pojke på omkring åtta år med solglasögon och en spann på huvudet. ”Det är mina vänner”, sa han hotfullt.
”Jaha då får du ursäkta”, sa Carlos. ”Det visste jag inte”.
”Jag har några möss också”, sa pojken och såg tuff ut.
”Vet du var Linköping ligger?”, frågade Carlos.
”Nä”, sa pojken, som hette Anton, och hade blivit uppkallad efter en katt som bodde i Spanien.
”Det gör inte jag heller”, sa Carlos
”Men då skiter vi i det”, sa Anton, och så skrattade de båda så att de knappt kunde sluta.
Så blev de alltså världens bästa kompisar för att de båda tyckte om möss och sånt.
Och så hade Anton en spann av zink, som han gick och skröt om. ”Hej, har ni sett min zinkspann? ropade Anton till alla flickor de mötte, och så svingade han den så att de blev jätterädda, flickorna. ”Uhhhh!” skrek de. ”Vi blir så rädda. Men du har en så söt hund. Med gymnastikskor.” Och så klappade de Carlos, så han blev helt röd i huvudet. Och så skrattade Anton och sa till Carlos, att han egentligen inte hade någon mus ännu, men att de ju kunde prova att fånga en.


Ett hem utan möss

Anton kom från ett hem utan möss. Man sa väl att hans farfar hade råttor på loftet och att hans farmor hade ledmus, och hans far var musiker och hans mor muslim och hans syster hade råttsvansar, men Anton hade aldrig sett röken av den minsta lilla musunge på Torgparken 112, 2 till vänster. Och när Anton frågade om han kunde få pengar till en mus, skrek hans mor rakt ut, och det kan du vara själv och en sådan ligist och hördudu! Anton ryckte på axlarna och tänkte: ”Herre Gud, är det det här de kallar familj” För om det var på det viset kunde han fånga en själv tillsammans med Carlos.








Musfällan

Så grävde de en grop, som musen skulle kunna trilla ner i. Men det kom ingen mus. Anton sa, att de nog skulle locka den med ost. Det tyckte Carlos var en bra idé, för han tyckte ändå inte om ost, så han tog fram sitt smörgåspaket och gillrade fällan med osten. Men det kom fortfarande ingen mus. ”Det kan vara så att vi borde täcka gropen med några pinnar och lite gräs,” föreslog Carlos, som hade sett en video en gång om en stor björn som hade blivit fångad ute i vildmarken. Så lade de ner en sten i gropen, så musen skulle slå sig medvetslös, och la pinnar och gräs över, så att den inte skulle kunna se gropen. För då skulle den ju bara gå runt den.
Och så gick de och väntade, och sen skulle Anton på sommarläger.


Carlos och änglarna

En gång när Anton var på sommarläger, hade Carlos det tråkigt och gick vilse och hamnade i en kyrka. Framme vid altaret stod några änglar och sjöng.
”Vad i helsike gör ni här?” frågade Carlos. ”Sakta i backarna” sa en av änglarna, ”kan du inte se att vi är änglar? Vi sjunger psalmer, och om du inte visste det så är det förbjudet att svära i kyrkan och att ha fotsvett och gymnastikskor.”
”Det skiter jag i,” sa Carlos och sparkade änglen i rumpan, så den flög åt helvete och hamnade i ett hörn och höll tyst. Men de andra änglarna rapporterade till barnhemmet om Carlos. Och på söndagen fick han riktigt mycket stryk för att han hade svurit och rökt cigaretter och sparkat ängeln i rumpan, och Carlos var mycket nära att börja gråta, så han smet med sin tandborste och gick för att leta reda på Anton.


Carlos på koloni för klena barn

”Opad – koloni för klena barn” stod det på skylten som hängde och svajade uppe mellan två granpålar. Inne på en gräsplan spelade några kortväxta barn fotboll mycket långsamt. Men Carlos såg inte till Anton. Han var nog på något annat läger. Det stod också en lång, smal man i shorts och med visselpipa som fäktade med armarna och såg riktigt hurtig ut och ropade: ”Kom igen nu Ivar, gå mot den! ” Täck upp, Elmer! ”Tackla honom Ingolf”. Men de stod allihopa helt stilla och såg med sina tjockbottnade glasögon förskräckt på bollen. Mannen kallade de farbror, och det var också några tanter där, som proppade barnen fulla med grädde och som hela tiden skulle ta på Carlos och nej vilken fin vovve och den vill nog gärna ha grädde och se bara så söt den är. Och Carlos lapade i sig grädde, för allt vad han kunde inne i matsalen. Men så behövde han kissa och gick in i ett hörn och lyfte på benet. ”Ut!” Din jäkel” Ut med dej din byracka!” skrek alla tanterna. Och så fick Carlos sitta ute i skogen helt ensam och sjunga ”Ach, du lieber”, som han hade lärt sig av tysken där på Djurens vänner. Och så regnade det!

I den mörka skogen

Så när Carlos satt i den mörka skogen och tänkte, att det kunde han ha räknat ut själv, att det skulle gå illa, för farbröder och tanter är också en slags familjer, så upptäckte han en liten, tjock, vit mus, som stod dyblöt med händerna i fickorna och skakade under ett blad, med uppspärrade, blå ögon. ”Åh, vad jag är rädd för dig” viskade musen. Den hade också varit på koloni för klena barn som liten. ”Det behöver du inte vara,” sa Carlos. ”Jag tycker mycket om möss.” ”Ja, det är just det jag menar,” sa musen med ett försiktigt leende. ”Nej, nej, nej, jag skulle aldrig få för mig att ÄTA dig.” När Carlos sa ÄTA, blev musen så förskräckt, att den svimmade. Bom! Där låg den i skogsgläntan och var vit i ansiktet. Så Carlos tog den i fickan och traskade hemåt.


En mus i fällan

När musen vaknade var den helt omtumlad, så Carlos försökte bota den med en cigarett. ”Ta ett ordentligt bloss, så blir du frisk igen.” Men musen blev bara grön i ansiktet och fick hosta. Så kom Carlos på att den skulle kunna få en av hans ostskivor om den lovade att ha en bindel om huvudet och lite röd färg som blod och la sig ner och såg avsvimmad ut, när Anton kom tillbaka från sommarlägret. Det var okej. Och Carlos gladde sig och musen övade sig på att ligga stilla med bindeln runt huvudet med röd blodfärg och händerna i fickorna.








Hemma från sommarlägret

Det hade regnat hela under hela sommarlägret så Anton hade spannen full av teckningar när han kom tillbaka. Alla föreställde en mus, som låg med huvudet i bitar på en sten med skelande ögon och med näsblod och pappöron och en yxa och några skelett med något rött som kom ut ur munnen och hjälp! sluta för helsike. Carlos var lite chockad av Antons fantasi, men det var nog allt regn. Och familjen hade också varit på besök en helg... ”Vi skulle kunna gå och titta till fällan,” sa Anton helt plötsligt, ” kanske har det trillat i en vit mus med en bindel om huvudet och med blod, som är målarfärg och...”


Anton och Carlos undersöker fällan

Så de gick upp till fällan. Och den såg fortfarande likadan ut med pinnar och gräs och allt. ”Nä, där finns nog ingen mus” sa Carlos men såg ändå lika glad ut. ”Men vi kan ju se efter nu när vi ändå är här,” sa Anton besviket. ”Det tycker jag att vi kan” sa Carlos lugnt, men han kunde nästan inte vänta, så de böjde sig ner och tog bort gräset från pinnarna. Och där låg en vit mus med ögonen stängda och händerna i fickorna och med en bindel runt huvudet och med tjock mage. ”Se där!” sa Carlos glatt och dunkade Anton i ryggen, vi har fångat en mus!” Men Anton sa inte ett ljud, han var vit som ett lakan och stirrade på musen. ”D-d,” stammade han, ”d-en b-b-blöder.” Han klarade inte att se blod, Anton. ”D-den k-ka-nske är död...” ”Tror du?” sa Carlos bekymrat. Musen såg verkligen helt medvetslös ut. ”Hrrhrm” harklade sig Carlos. Musen öppnade det ena ögat lite grann, och så stängde den det igen. ”Lilla mus, kan du inte vakna?” viskade Anton. ”Det var bara för att du inte skulle rymma, det med stenen - vi ville ju inte döda dig helt och hållet.” Så öppnade musen båda ögonen och hoppade upp i gräset utan att ta upp händerna ur fickorna. ”Puh,” tänkte Carlos lättad, och Anton blev så glad, att han var nära att pussa musen, men han visste inte om den var en flicka eller en pojke.







Knut den Lycklige

”Vad heter du?” frågade Anton. ”Knut!” sa musen väldigt snabbt, som om det inte passade. ”Hoppsan,” tänkte Carlos, ”det har jag helt glömt att fråga.” Hur gammal är du” fortsatte Anton. ”Tillräckligt gammal!” ”Familj?” ”Ingen!” ”Vilken tur för dig. ”Adress?” ”Okänd!” ”Men då kan du bo hos mig!”... eller nej, det kan du nog inte, du vet min mamma...” sa Anton ursäktande. Knut nickade deltagande. ”Men till att börja med kan du ju bo i fällan och äta ost. Och vi kan göra en mustidning också, så du kan följa med lite.” ” Då vill jag gärna ha den som morgontidning,” sa Knut och såg nöjd ut med omständigheterna. ”Och en huvudkudde. Den är lite hård att sova på, stenen.” ”Ja, självklart,” sa Anton. Och så kallade de musen Knut den Lycklige, eftersom den gick med händerna i fickorna och hade huvudkudde och morgontidning och inte någon familj. Bortsett från Anton och Carlos alltså, och de var ju inte riktig familj men vad fanken och du ska inte komma här och hördudu...



Carlos och Anton möter Gud

”Tror du på Gud?” frågade Anton en dag när de var på väg till Knut den Lycklige. ”Nej, det gör jag inte” skrattade Carlos, ”han finns ju inte ens.”
”Men kolla där då.” Och där kom Gud gående.
”Goddag, sa Gud.” ”Goddag,” sa Carlos lite häpet.
”Kan du några psalmverser?” frågade Gud, ”så får du en cigarett.” Nä, det var ju Carlos tvungen att erkänna, att han inte kunde. ”Och hur är det med dej?!” sa Gud och tittade på Anton. ”Besvarar du böner?” frågade Anton. ”Jo,” sa Gud ”då och då.”
”Då vill jag gärna ta med Knut hem.” ”Vem i hela fridens namn är Knut???” frågade Gud. ”Det är en mus som vi har fångat och slagit medvetslös på en sten, men jag får inte ha möss för min mamma.” ”Hur stor är den?” frågade Gud. ”Ungefär fem centimeter med svans,” sa Anton. ”Ja, men då kan du bara ta med dig den utan att fråga.” ”Tack,” sa Anton och nära att buga. ”Snälla låt bli,” sa Gud. ”Nu kan jag inte stå här och prata mer med er, jag ska hem och sköta butiken
Och så gick han, Gud.





Anton tar med Knut hem

”Inget mer strul från dig” sa Antons mamma och fäktade med dammsugaren. ”Kusinfest på söndag!” Anton stod i dörren med Knut med händerna i fickorna i fickan. Han hade inte mer än kommit innanför dörren förrän mamman började skrika. ”Det är okej,” sa Anton. ”Vad säger du?” Mamman stängde av dammsugaren och stirrade misstänksamt på honom. ”Följer du med frivilligt?” ”Ja,” sa Anton och tog upp Knut ur fickan. ”Detta är Knut, han ska bo här, det säger Gud.” ”Och vem, sa du, säger det? ”Gud!” Antons mamma blev förvånad.
”Okej, då säger vi det, men då följer du alltså med på söndag!” ”Ja ja,” sa Anton och gick in på sitt rum. Han gjorde en gunga, en liten en, som passade till Knut. Den hängde han i skrivbordslampan. Nu kunde Knut bli artist. Cirkusartist! Först skulle han bara sitta och gunga, men sedan skulle han stå upp på gungan och balansera med händerna i fickorna. Det gick också mycket bra, men sedan fick Knut ont i magen, och de höll uppe till nästa dag. De övade och övade varje dag tills Knut fick ont i magen och mådde illa, och de glömde helt bort Carlos.


Carlos är ledsen, för i skolan går det inte heller så bra.
- särskilt inte med det skriftliga.

Carlos var lite ledsen, för han saknade Anton och Knut, och han gick mest runt på gatorna och upp till fällan, som var tom, och till skolan, där läraren skrattade åt honom när det var diktamen. ”Hund – konster” sa läraren och formade munnen till en negermun. Och Carlos skrev: ”Hunndkånstr”” ”Ha-ha, har ni sett, vad Carlos skriver? sa läraren till de andra och så skrattade allihop. ”Gå hem och öva med dig!” sa läraren. Och så gick Carlos, men han hade inget hem, så han gick upp till fällan och grävde hålet ännu större, så han själv kunde vara där. Och så gjorde han en mustidning, även om ingen läste den. Med en massa dystra rubriker. ”Hunn överjiven.”, ”Hunn fik klara sig själv.” ”Är de ingän som sakknar en hunn i gymmnastikskor?” Och så la han huvudet på stenen och somnade och drömde, att någon hittade honom. Och så regnade det.






Kusinfesten

”Nu uppför du dig ordentligt, när vi är borta!” sa Anton. Knut nickade allvarligt, han hade så ont i magen. Och så begav sig Anton till kusinfesten tillsammans med sin mamma och pappa och syster och farmor och farfar. Och på festen var det en massa farbröder och fastrar och kusiner och en gammelfarmor som satt och log och luktade gammal choklad. Och alla pratade i mun på varandra:”...Tommy är så duktig i skolan ... så sa jag till Karen, Karen, du ska bara inte tro ... TVÅ tusen för en carport?!! ... Grabben är förvirrad med mus ...” Och Krista stängde in sig i badrummet, och Einar bankade på dörren och grät: ”Jamen Krista, det var inte menat så ...” Och så dansade de ballongdans och så var festen slut.

Cirkusdrömmar

”Vakna, vakna, Carlos. Knut har fått ungar” Carlos låg i fällan och sov och vaknade med ett ryck. Där stod Anton och Knut, som hade blivit smal som ett sugrör. ”Vad säger du?” sa Carlos. ”Sju!” sa Anton stolt. ”Det stämmer,” sa Knut. ”Men,” sa Carlos och kliade sig i nacken, ”du heter ju Knut?!?” ”Nej,” skrattade Knut. ”Det var bara något jag sa för skojs skull. Egentligen heter jag Signe.” ”Okej,” sa Carlos lite generad. ”Vill du inte ha en ostbit?” Jo, det ville Knut gärna efter alla dessa födslar. ”Men hur är det med ungarna? Var är de?” frågade Carlos. ”Hemma under soffan, vi gav dem sömnpiller, så att min mamma inte upptäcker dem,” sa Anton. ”Och så kom vi hit. Vi tyckte klart att du skulle få veta det.” Det blev Carlos också glad för. Och så satt de där och dinglade med benen ner i fällan, alla tre, Carlos, Anton och Knut, det vill säga Signe, och så hittade de på snitsiga namn till ungarna: Kim och Björne och Henning och Sigbert och Ellinor och Rudi och Franz. ”Då kan de lära sig att spela fiol och dragspel, och Knut kan gunga, och så gör vi en egen cirkus,” sa Anton. ”Och trummor! sa Carlos. Han gillade trummor. Och du får göra skyltar,” sa Anton till Carlos, för du är så bra på att skriva.” ”Då ska jag skriva på mitt eget språk,” sa Carlos. ”Ett hemligt språk!” sa de i kör och lutade sina huvud mot varandra.








Slutet

Men när Anton och Knut kom hem, hade Antons mamma dammsugit upp alla ungarna under soffan. Hon trodde det var rosa vingummin. Och Knut blev lite ledsen, trots att Anton tröstade honom med, att det var så det var att ha familj. Och så gick de tillbaka till Carlos igen, och han visste inte, vad han skulle säga, så han sa:
”Jag tycker att vi ska skriva en bok om det. En riktigt sorglig en.”
Det tyckte Anton och Knut också. Och så regnade det.

Och så skrev de den här boken.
På sitt eget hemliga språk.