2009.05.13
BARNBÖKER MED DÖD

Var går gränsen för barnboken? I Danmark pågår ett konstuppror där de nya bilderböckerna handlar om mord, aborter och slavar. Är böckerna bara till för barnen?

Kan man?…? Ja, kan man ge barn böcker där en begravningsentreprenör för barn sjunger barber­shopsånger medan han sveper små kroppar i ”Børnenes bedemand”? Böcker där barnet måste välja vilken av föräldrarna som ska hämtas av Döden nästa kväll som i ”Pigen der måste vælge”? Eller där en kör av känsligt tecknade aborterade foster i ”De skæve smil” vittnar om vemodet i att aldrig ha fått liv, namn och identitet?

Kan man ha bredvidläsningsböcker i de lägre årskurserna, som i serie- och rebusform i tetralogin ”De tre” i fulländad splatterstil berättar om hur tre råcyniska kumpaner, två hanhundar och en katta, utnyttjar varandra och omvärlden på det grövsta sätt? Där det är fritt fram att skaffa sig en negerdreng til lyst – de finns ju till salu på barnhemmet och råkar de vara slutsålda kan man få en autist till halva priset (även om de här kumpanerna förstås förhandlar sig till att få honom gratis)? Och för vem vill man läsa den hisnande sorgliga bilderbokshistorien om mamman som tar sin förståndshandikappade och nu vuxne son med sig i döden på en parkbänk som i ”Idiot!”? Eller de absolut kvadratiska, poetiska och filosofiska krumsprången i flerårsprojektet ”Hundrede historier”?

I Danmark kan man uppenbarligen! Temperaturen är avgjort stigande i flera författarskap. Där pågår just nu något som man skulle kunna tolka som ett rasande konstuppror mot en vedertagen pedagogisk barnbokssyn och mot en starkt pedagogiskt färgad förmedlings­tradition genom barnbibliotek och skolor. Den pedagogiska synen säger ungefär att om en bok är skriven för barn kan den per definition inte vara konst.

En grupp barnkultur­arbetare kring författarna Louis Jensen och Oscar K och illustratörerna Dorte Karrebæk och Lilian Brøgger har synbarligen bestämt sig för att visa motsatsen: barnboken kan också vara Konst och är därmed fri att undersöka allt, handla om vad som helst och se ut på många oväntade sätt – utan skyddsnät. I en rad anmärkningsvärda böcker faller gamla tabun som bowlingkäglor, när det ena klotet efter det andra kommer susande.

Inte bara pedagogikstämpeln attackeras, synen på barn och på barnlitteraturens speciella vara är satt i gungning och problematiseras på ett otal sätt. Vem har till exempel bestämt att just abortbilderboken skulle vara för barn? Är det bilderboksformatet i sig, funderar dess illustratör, Lilian Brøgger. På samma sätt kan man undra: Är inte en bilderbok som ”Idiot!” i själva verket ett poetiskt och filosofiskt konstverk för unga vuxna? Var finns hindren för ett fritt flöde av böcker mellan barn i olika åldrar och vuxna? Är barnlitteraturbegreppet intressant?

I det här sammanhanget kan det vara relevant att påminna om att Danmark har en ovanligt generös barnboksutgivning. Med en folkmängd på knappt fem och en halv miljon ger man till exempel ut fler barnböcker än vad Sverige gör med sina fyra miljoner fler invånare, även om tendensen är att både antalet titlar och upplagestorlekarna minskar och att böckernas omsättning, det vill säga livstid, stadigt förkortas.

År 2006 kom gruppens lilla fräcka skrift ”Av, for sagomel – skitser till en børnelitterær poetik”. Där kräver man allt från högre konstnärlig anspänning och fördjupning av kulturen för barn till fast anställda barnlitteraturkritiker på alla tidningar, kunniga bildredaktörer på förlagen och barnlitteraturcheckar om 2?000 kr i halvåret till alla barnfamiljer. Nedersta fjärdedelen av denna snyggt formgivna bok är en bilderbok, ”Hest & Hund”, av Oscar K och Lilian Brøgger.

Gruppen har också deltagit i den magnifika uppslagsboken ”Børnenes ænsyklopædi ”. Här har de tillsammans med ett sextiotal andra kvalificerade vuxna bidragit till ett fyrverkeri av nonsenskunskaper i ord och/eller bild. Upplägget sägs vara inspirerat av den fria, associativa logik som den femåriga dottern till en av redaktörerna hade givit uttryck för i sin lek.

I redaktionsgruppen försökte man åstadkomma något liknande genom att länka bidragen till varandra i sanslösa, närmast dadaistiskt lekfulla kopplingar: Kolofon, se också Förord, se också Balklänning; Alfabet se också Allting, se också Ingenting, se också Bubbla; Kikärter, se också Ögon, se också Feber, se också Kikärter och Tumult. Så där går det på fram och tillbaka över nästan 200 lyxigt bildsatta sidor, där bilder stundom får ersätta orden (i till exempel Feber och Bubbla) och där förklaringarna ibland kan vara oväntade och vackra: ”Tumult är verdens vigtigste energikilde?…”, skriver Lars Bukdahl.

Den danska attacken mot inhemsk traditionell barnbokssyn har annars kommit i olika vågor. I mitten av 90-talet fick en handfull illustrationselever i gästläraren Lilian Brøggers avgångsklass sitt genombrott som ”de unga vilda” från designskolan i Kolding. Med uppkäftiga och bråkiga illustrationer och tekniker bröt de med den snygga drivna, traditionella danska bilderboksestetiken av pennteckning och akvarell och gav impulser till nya och mer grovkorniga formgrepp hos många senare nya unga illustratörerna.

Men nu är det alltså mer tal om en vildare, tematisk expansion – och kanske på sikt en berättarteknisk. Författaren Oscar K har nämligen ett allvarligt uppsåt. Svart humor – i sin drastiska splatterstil närmast på nivå med de populära och galna Happy tree friends-berättelserna (från webb och teve) – kännetecknar ”De tre”-serien, där Dorte Karrebæks dynamiska och dramatiska tecknarstil excellerar i den fräckt ”sjuka” stil, som hon så länge har burit på. Replikerna hamnar alla i handtextade pratbubblor, men anföringssatser och viss berättarkommentar bryter in i bubblorna på en rad osannolika sätt, och både pilar och rebusbilder har bärande roller som komplettering till bilderna i dessa uttalat visuellt kommunicerade berättelser.

Det är fräckt och fritt och grovkornigt, ibland på ståuppkomikens fysiska humornivå vare sig det gäller pedofili eller (avsaknad av) moderskärlek. Man får då och då nypa sig i armen och påminna sig om kontexten: det är faktiskt Dansklærerforeningens forlag som producerar och distribuerar och danska lärare och föräldrar tycks vara med på noterna. Den blasfemiska epilogen, gjord för en liten fanclub av tredjeklassare i en skola på landet, kan läsas på nätet, för den som vill ha ett stilprov. Och på författarens hemsida kan man höra hela den ironiskt berättade, flerfaldigt prisbelönade melodramen ”Børnenes bedemand” läsas och sjungas av honom själv (www.oscar-k.dk).

Men den konstnärliga höjdpunkten i det äkta paret Oscar K:s och Dorte Karrebæks hetsiga produktion är den nyss utkomna storformatiga bilderboken ”Idiot!”, där livet, döden, existensen sätts på sin spets. Vacker, vacker, vacker i sitt stora grå vemod och effektfullt komponerad och formgiven, där huvudpersonen Augusts livsvandring och växt från barn till vuxen man framställs i simultan succession och ses i minst tre stationer längst ned på varje uppslag. Bildrummet är den stad eller by där han bor med sin mor och där de är helt ensamma på sin vandring. August är ”åndssvæg”, men fullproppad med Bibelord och sånger, ramsor och talesätt, som han tolkar på sitt sätt; han ser änglar, och har en plastpåse (lille Uhyre) i ett snöre som bästa vän, han pratar med sin mor och med ängelhunden Henning. Han är ett lyckligt barn och texten har ett för dansk bilderbok sällsynt konsekvent barnperspektiv, som innebär absolut poesi och total närvaro.

Texten, satt i svart, är egentligen ett fortlöpande tanketal med plötsliga inskott av moderns frågor eller svar, men övergår i rödbrunt i leken med Uhyre, som Karrebæk låter projicera ansiktsuttryck och reaktioner på, med Henning eller Änglarna. Tiden är obestämd gårdag: modern blir allt äldre och tyngre under sin gråa kappa och sjalett, medan August aldrig åldras, bara växer. ”Vad ska det bli av dig när jag inte är här mer? undrar modern. Men hon är ju här, mor”, tänker August förundrat (min övers.)

När de sitter på bänken och väntar på att det ska bli mörkt? undrar August: ”Varför ska jag ha piller?” Och modern svarar med den aldrig befriade förälderns utmattade och förvirrade kärlekslogik: ”Det är bäst så, lille August. Jag är så trött.” En ängel står under gatlyktan och en tunnel tonar fram på uppslagets högersida. På nästa sida ljusnar bilden, på bänken till vänster sitter mor och son tätt ihop med en ylande Henning vid sidan:

”Genom tunneln, Så mörkt det är./Farväl, mitt lilla Uhyre! Farväl mig!/Genom mörkret ut i ljuset,/uppför himmelsstegen, där jag ska sitta på Guds/högra hand och drömma levande och döda… ta mig i beskydd.”

På högra sidan vandrar de tillsammans genom tunneln och längst till höger sitter August i sin vanliga mundering och dinglar med fötterna, sittande på Guds hand, av Karrebæk gestaltad som en ljus, smäcker kvinnohand, som en uppåtgående luftström av vita fåglar.

Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning.

Ulla Rhedin

barnung@dn.se