2010.03.20
Oscar K. och Dorte Karrebæk: ”Idiot!” - Litteraturrecension i Dagens Nyheter

Får man skriva så här för barn? Ja, säger DN:s Lotta Olsson, som uppmanar alla att läsa den outhärdligt vackra berättelsen om Augusts livsresa.

Definiera barnbok, den som kan. Var går gränsen? När blir en bok för ”svår” för barn? Det är nog sällan som barn blir chockade av ämnesval. Det är de vuxna som drar gränserna, helt i onödan för det mesta. Kanske vill vi vuxna inte minnas hur skrämmande, ångestladdad, övergiven eller våldsam barndomen kan vara? Det är en märklig inställning. Ändå blir barnböckerna allt snällare, rarare, gammaldags sago­aktiga och ofarliga. På senare år har det också kommit allt fler gulliga barnböcker, konstaterade Svenska barnboksinstitutet vid sin årliga utgivningsstatistik. Undra på att så många överger barnböckerna när de växer upp.

Men det finns de som opponerar sig mot barnbokens, eller i varje fall bilderbokens, begränsningar. I de danska bilderböckerna pågår, som Ulla Rhedin konstaterade i DN 12/5 -09, ett uppror. En grupp bilderbokskonstnärer bryter avsiktligt mot gamla tabun, utmanar och ställer allt på huvudet. Är bilderboken – och konsten – fri? Är bilderboken med nödvändighet till bara för barn?

Man kan förstås göra bilderböcker för vuxna, det har gjorts förut. Oftast på lek trots att bilderboken är en sådan utmärkt form att förena bild och text. ”Pekbok för farbröder” av Owe Gustafson kom 1991, precis som ”Titta Max grav”, Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ironiska vuxenslutkläm i Max-bokserien. Suzanne Brøggers och Merete Herrströms ”Edvard och Elvira – ett spektakel” från 1988 var den bok som kanske kom närmast att vara en seriös vuxenbilderbok. Varför kom det inte fler? Varför har inte fler konstnärer anammat mediet som ett nytt sätt att nå ut?

Nu kommer Oscar K:s och Dorte Karrebæks ”Idiot!” på svenska, en av de mest utmanande nya danska böckerna. Bilderboksberättelsen om den utvecklingsstörde Augusts livsvandring är en udda fågel och ett konstnärligt kliv framåt för bilderboken, både i text och i bild.

I impressionistiska glimtar leker sig August fram längs gatorna i sällskap med sitt lilla Odjur, en kasse han drar efter sig i ett rött koppel och pratar med. ”Va ska du bli när du blir stor? I-di-ot! I-di-ot!” Texten växlar från brunt, när August pratar med sitt Odjur (eller om det är Odjur som pratar med honom) till svart, när han tänker eller pratar med mamman.

Oscar K:s poetiska, rytmiska text håller sig envist fast i Augusts perspektiv. Dorte Karrebæks bilder är placerade i en bildfris under texten, en längsgående golgatavandring genom hela boken där August syns i flera stationer per uppslag. Bilderna rör sig självklart framåt, läsaren följer med på vandringen. Gråa hus, gråa gator, den mörkgrå mamman går framför August som en sorgsen skugga. Och August leker sig lyckligt fram i ljusa färger, han hoppar i vattenpölar, sjunger och tänker högt. ”Får jag säga en sak?” ”Ja?” ”Det är Gud som syr alla änglar!”

In på kyrkogården går de, blå änglar seglar ner från himlen, men det är bara i Augusts värld. Mamman går oseende vidare. August hånas av en flock barn och tittar förundrat på dem, för de är obegripliga i hans värld av änglar och en Gud som syr. August växer, mamma åldras. Till slut suckar hon: ”August, August. Hur ska det gå för dig när jag inte är här?…” Oscar K viker inte en tum från sin förbryllade Augusts just nu-perspektiv: ”Men hon är ju här, mamman.” I sällskap med änglahunden Henning sitter mamman och August på en bänk och väntar tills det blir mörkt. ”Varför ska jag ta piller?” ”Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött.”

Och boken slutar med att mamman tar livet av sig och August. Men August, den heliga dåren, lyfts upp för att sitta på Guds högra hand, där han sitter och drömmer levande och döda, medan Henning ylar från bänken.

Nej, så får man ju knappt ens skriva för vuxna.

Ändå tror jag att man kan läsa nästan vad som helst för barn, bara man vet vad man gör. Jag tänker på Valérie Dayres och Wolf Erlbruchs ”Die Menschenfresserin” (1996) som inte finns på svenska, om en människoätande kvinna som går runt i världen i en rasande hunger efter ett barn att äta upp. Alla hon möter är fel: för stora, för små, för oaptitliga. Tills hon kommer hem! Mums, ett alldeles perfekt barn – och hon äter upp det.

Därefter kommer panikuppslaget när hon inser vad hon har gjort.

Jag har funderat över det sedan jag såg boken första gången. Nej, sa jag först. Nej. Det där är för vuxna, om ens det.

Men vartefter jag vred på berättelsen såg jag en möjlighet att läsa boken som en moralitet. Som en symbolsaga à la bröderna Grimm, om hur illa det går för vuxna som äter upp sina barn. En saga om rät­ten att sätta gränser mot vuxna? Då är den inte längre bara en vuxen­saga (även om den är utmärkt som sådan också), utan ett stopptecken, en varning: detta får ingen göra med dig.

Det beror alltid på hur man läser, särskilt när man läser för barn. Visst finns det många kvällar när man trött tar fram något man läst hundra gånger förut, eller något som går att läsa invändningsfritt (även om barnen ändå troligen kommer att hitta invändningar; barn har en tendens att se annat än den vuxna). Men någon gång kan man våga läsa mer ambitiöst, för att vidga både sina egna och barnets vyer.

Hur läser man då ”Idiot!”? För den som hånar svaga, för den som blir hånad. Eller bara för det försvarslösa barnet inom oss alla, det som är lätt att håna.

Men man bör läsa den. För att den är så outhärdligt vacker, för att den precis som Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” visar på världens oförmåga att acceptera svaghet. Läs om ”Bröderna Lejonhjärta” efteråt! Läs den med nya ögon, och tänk en gång till på om livet inte är värt att leva för den som inte är stark.

Läs ”Idiot!” för att, trots allt, världen blir lättare att handskas med när vi erkänner vad vi gör mot varandra. Vuxenvärldens kanske allra största ansvar är att ge barnen alla möjligheter att se klart.

Lotta Olsson